Blir tokig, någon som känner igen känslan när det kliar liksom mitt på ryggen och det är knappt man kommer åt med naglarna för att klia på ett riktigt sätt utan istället blir det mer som hjälplösa försök att klia i form av de rivande enstaka ryck som faktiskt nuddar stället där det kliar och det enda man önskar är att man hade någon slags förlängda armen eller någon annans arm nära till hands för att ge lite assistans? Så var i alla fall fallet och nu slutade det klia på ryggen.
Funderade lite på varför jag lovar mig själv saker som för stunden känns jättebra men som senare, när de faktiskt utföras, känns fruktansvärt onoödiga, jobbiga och besvärliga. För att nämna några exempel;
1. Simma klockan 07.00 på morgonen och sedan få reda på att jag inte har någon bil utan måste promenera till simhallen för att vara där innan sju.
2. Tågpendla med start 6.20 på morgonen
Nog för att jag är morgonmänniska men någon måtta får det faktiskt va...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar