2013-08-20
I samma stund som jag insåg att jag hade den vardag jag längtat efter
och nu trivdes så bra med ringde jag ner pappa till Lund och bad han hjälpa
mig med flyttkartongerna. Jag tänkte; Lund, ska vi verkligen göra slut? Nu?
Jag
skulle kunna ta historien om Lovisa Maria Elisabeth från början. Skriva
några stycken om varifrån jag kommer, lite
om studenten, vad som hände sen, vad som hände efter det som hände sen, vad som
hände efter det som hände efter det som hände sen och sedan avsluta med vad som
kommer hända härnäst. Men nu blir det inte så, den här gången blir det annorlunda för
annorlunda är precis vad vardagen kommer vara en vecka från idag.
"Du är precis som en snigel, du bär ditt hus på
ryggen.
Den friheten bör du hålla fast vid så länge du kan."
Eat,
Pray, Love av Elizabeth Gilbert
Bloggen har
jag för att stilla mitt behov av att dela med mig av livets goda mellan
perioder av tentaångest och resfeber. Med "goda" syftar jag på
hembakade muffins, men också på det som händer utanför pappersformen. Som du
kanske märkt skrivs det ett och annat ord om tentaångest och resfeber också. En
vecka från idag kommer livets goda och kommande tentaångest att äga rum på
andra sidan Atlanten, närmare bestämt i Ottawa, Kanada. Nya människor, ny stad, ny skola men samma gamla blogg. En ny Lovisa? Ja, vi får väl se.
Tanken
är att Ottawa ska underhålla mig de närmaste fyra månaderna och förhoppningsvis
kan jag underhålla er därifrån. Det är med blandade känslor jag ger mig iväg.
Den här sommaren hemma i Värnamo har jag mer längtat tillbaka till Lund än sett
fram emot Kanada. Samtidigt vet jag så väl att om jag inte åker kommer jag att
ångra mig. Mycket.
Klart jag ska åka. En
vecka kvar, nu är jag redo. Kanada-pärmen är fylld till bredden med diverse blanketter,
information och intyg sorterade under passande flikar. Typiskt mig. Boendet är
bokat och nu återstår bara en liten detalj, nämligen att packa. Lund, jag har
inte gjort slut, vi har bara tagit en paus.