Okej, sanningen måste fram. Jag har fällt några tårar här i eftermiddag. Vissa stunder känner man sig helt totalt ensam!! Ensam och övergiven typ. Så i min ensamhet bestämde jag mig för att besöka köket, insåg att jag inte hade ätit sedan klockan nio i morse och klockan var nu närmare fem. I dörren till köket mötte jag en annan nyanländ student (tack och lov! De andra studenterna har liksom varandra känns de som). Snubben hette Victor, kom från Holland och var 19 år. Allt detta hann han med i sin presentation på cirka en halv minut. Social kille det där, braaaa. Satt i köket och pratade med denna människa en stund innan han kände att han kanske borde packa upp sina saker. Smart. Troligtvis ska vi även läsa samma kurs i höst.
En tredje tjej hade kommit in i köket, i full fart med att laga mat. Hennes namn kommer jag inte ihåg, fast än att jag frågade tre gånger. Helt sant. Men något i stil med Cassren. Hon var från Kina och skulle stanna i fem månader till, sammanlagt ett halvår. Jag är imponerad eftersom att jag i stunden fortfarande har lite hemlängtan kvar i kroppen! Hon var lika trevlig som Hollandskillen.
Har nu träffat fyra grannar, varav en skrämmer mig, två är trevliga och en vet jag inget om alls. Såg även en annan kille smita in på sitt rum. Så misstänker att jag träffat alla sex i denna delen.
Åh Lovisa! Jag känner verkligen med dig, jag hade sjuk hemlängtan när jag var i italien de första dagarna! Men de blev verkligen bättre när man hade vant sig vid ny miljö, nytt språk och nya människor!
SvaraRaderaÅh att din mun skulle fungera även på engelska tvivlade jag inte en sekund på! hahah
puss