Där kom eliten, och kvar blev skiten, jag alltså.

Träning, 18 grader i huset och hunger.

Då så, Tankegångar kring en spännande springtur runt Osudden...
Första tanken: Nu har snön och isen börjat smälta. Bra, då är det inte lika stor halkrisk.

Några meter senare: Okej, när is och snö smälter, vad händer? VAAATTEN. Skitblött, geggigt och aning halt var resultatet. Men har man gett sig in i leken...osv.

Någonstans på mitten: Shiiiit detta går inte!!! Jodå, endast halva rumpan och en hand i snödrivan samt några snesteg. Hyfsat smidig räddning i alla fall.

Med endast några meter kvar till "mål": Vad händer? Det är något som jagar mig. Där ja, med fruktansvärt långa och raska ben och i en hastighet som uppnår dubbla min egen susar två filurer förbi, tätt följt av en lika rask snubbe till, och just de, en fjärde också. Aha, det är säkert något elit gäng... Självförtroendet skjunker något.

"Mål": Jaha, där framme står eliten på var sida om vägen, schysst att de i alla fall lämnade plats åt mig att trippa förbi i mitten. Det är väl bara att sträcka på sig, se så lite ansträngd ut som möjligt och glatt plaska igenom sista vattenpölen.

Nu, varm dusch, en kopp te och hockey.